Inlägget har tidigare publicetrats som kolumn i tidningen Östnyland 13.4.2021
=========
Minnet är en fascinerande egenskap. Vi människor har en förmåga att komma ihåg en massa, både länge och på stor detaljnivå. Det är fascinerande och ingen vet riktigt exakt hur vårt minne fungerar.
Jag, liksom så många andra, har minnessjukdom i närkretsen. Det har fått mig att inse hur viktigt vårt minne är för att vi ska kunna fungera någorlunda normalt. Jag, liksom så många andra, har tidvis stora problem med att minnas saker på grund av stress. Det är lätt att inse hur lätt minnet påverkas av yttre faktorer.
När jag har försökt lära mig mera om minnet, har jag bland annat lärt mig att våra minnen från till exempel barndomen alltid är mer eller mindre konstruerade. Varje gång vi minns en händelse, behandlas den och påverkas av nuet. Minnet av en viss händelse förändras hela tiden. Därför kan syskon eller vänner i vuxen ålder ha mycket olika uppfattningar om ett specifikt händelseförlopp.
Dagens samhälle och livsrytm är ganska besvärliga för minnet. Vårt minne är som vilken annan egenskap eller förmåga som helst. En del är mera begåvade än andra, dvs. alla är inte lika bra på att minnas, lika lite som vi är lika bra på att springa eller räkna.
Minnet är en egenskap som drar nytta av träning. Vi minns bättre och bättre, ju mera vi minns. Vår hjärna är inte en dator med en viss mängd minneskapacitet som kan förbrukas helt. Minnet är mera som muskelstyrka. Den förtvinar oanvänd och ökar utan en specifik eller absolut övre gräns om den används.
Jag minns inga telefonnummer, utöver mitt eget. Det finns inget behov av att minnas att freden i Nöteborg slöts 1323 eller att Ugandas huvudstad heter Kampala. Den informationen och en massa annat gräver jag fram från min telefon på några sekunder. Min hjärna är lat. Den struntar i att minnas saker som den vet att jag kan hitta på andra ställen.
Jag kan en massa sångtexter utantill. Det intressanta är att jag minns texter jag hört i yngre år. Jag lärde mig texterna utan ansträngning, efter ett par lyssningar fanns största delen där. Numera kan jag lyssna på en låt tiotals gånger, utan att jag skulle lära mig texten utantill. Vad har hänt?
Vår förmåga att minnas saker har inte försvunnit. Vi kan fortfarande lära oss Fänrik Ståhls sägner utantill på relativt kort tid. Det är egentligen endast fråga om träning och koncentration.
Jag grubblar vidare utgående från ett antagande om att vi präntar in allt mindre i minnet. Vilken betydelse har det i så fall att vi minns mindre? I mina mörkaste stunder tänker jag att den outnyttjade minneskapaciteten inte utnyttjas eller befrias för annat.
Är ett liv utan aktiv minnesansträngning lite som socker för kroppen? Det känns bra, men vi saknar förmågan att märka skadligheten i stora doser? Jag har en uppfattning om att våra civilisationer har växt upp kring den för människan unika förmågan att minnas berättelser utantill, återge dem och stimulera fantasin på det sättet. Kan minneslättja leda till civilisationers förfall?