Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningewn Östnyland 27.7.2021
=======
Jag var först lite road av Nordkoreas diktator Kim Jong-uns senaste tilltag. Han förbjöd i juni bland annat långt nackhår, jeans med smala ben och användning av sydkoreanska slanguttryck i tal och skrift. Det är så absurt att det är svårt att inte lite dra på mun.
Skrattet stockar sig i halsen då man låter informationen sjunka in. Statsmakten bestämmer hur du ska klä dig, hurudana byxor du ska ha, vilken underhållning du ska se på. Det sista är inte enbart absurt, det är dessutom helt makabert.
Det är förbjudet att se på, sprida eller importera sydkoreanska underhållningsprogram eller filmer i Nordkorea. När Kim Jong-un förbjuder någonting, så är det inte med ett hot om att någon lite hötter på fingret. Nej då. Straffet kan bestå av att du avrättas medan dina grannar tvingas se på. Att bryta mot normen är ingenting att leka med.
Att bli avrättad för att man har importerat helt oskyldiga filmer från ett grannland? Det är för mig totalt obegripligt att en hel nation kan gå med på sådan underkastelse. Hur är så totalt maktutövande möjligt, att man kan stärka makten genom att hindra tillgång till alla annan information än den som makthavarna ger?
Det är förstås möjligt i ett totalt slutet samhälle. Det som fascinerar och förbryllar mig är den beredskap till underkastelse som vi människor som sociala varelser och flockdjur går och bär på. Vi går med på nästan vad som helst för att bli accepterade av flocken. Diktatorer och andra maktutövare utnyttjar denna egenskap.
Man kan inte styra ett samhälle med enbart skräck eller våld. För att ett diktatoriskt samhälle ska fungera, måste individens lust att vara en del av flocken göras till det klister som håller ihop bygget.
Nordkorea blir lite lättare att förstå, då man flyttar blicken lite närmare. Se på ditt eget lilla närsamhälle, tänk på religiöst eller politiskt färgade grupper eller varför inte den enorma gruppen av köttätande heterosexuella män på sociala medier. Den sistnämnda gruppen finns naturligtvis inte organiserat, men alla som är aktiva på some har sett den mentala konstruktion jag avser.
Vi människor är villiga att helt frivilligt begränsa vår egen åsiktsfrihet och våra liv, bara för att känna oss accepterade av det som vi uppfattar som vår flock. Det handlar om känslan av acceptans men också en ibland irrationell rädsla för någonting. En rädsla för att betraktas som konstig, rädsla för att förskjutas av familjen eller till och med brinna i helvetet, en rädsla för att någon annan människas homosexualitet eller veganism på något sätt begränsar min rätt att vara heterosexuell eller köttätare.
Ett visst mått av självvald åsiktsdiktatur tycks vara någonting av ett naturligt tillstånd för oss människor. Det finns en styrka i att agera gemensamt och för det gemensamma. Ändå måste vi förstå, att vårt liv och samhälle inte faller sönder av att någon tänker annorlunda. Tvärtom. Vill jag vara en av dem som stenar dem som är annorlunda?