Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland februari 2022
=====
Jag har ofta funderat på ledarskap. Dels på grund av att jag i mitt privatliv allt sedan militärtjänstgöringen har haft olika uppgifter som förutsätter ledarskap. Dels på grund av mitt intresse för politik och den ledarskapskritik som ofta riktas mot landets regering.
Det är skäl att skilja på operativt ledarskap och strategiskt ledarskap. Det operativa ledarskapet kunde man kalla chefskap. Man leder en verksamhet under vissa randvillkor. Strategiskt ledarskap handlar om att påverka andra människors tänkande och uppförande för att nå ett mer eller mindre uttalat mål.
Ledarskap måste per definition sträva till en förändring. En ledarskapsprocess är egentligen en social process, där ledarens uppgift är att visa riktning, att motivera andra att arbeta för ett gemensamt mål. Inte minst handlar det också om att skapa samsyn. En chef kan befalla med stöd av sin ställning eller position i en hierarki. En ledare behöver andra verktyg.
En ledare måste lita på sin förmåga att se en riktning, som kanske inte är den bästa, men åtminstone en av de bästa av alla möjliga alternativ. Det kräver både mod och förmåga. Den som tar på sig ledarskap, måste också vara beredd att bära ansvar i en eller annan form.
I ett litet företag, och varför inte privatlivet, utförs chefskapet och ledarskapet ofta av samma person. Då är också ansvarsfrågan mycket tydlig. Då ledarskapet påverkar en större organisation eller en hel nation, så blir frågan mera komplicerad. Ansvarsfrågan blir mera diffus och i politiken pratar man om politiskt ansvar. I slutändan är det en moralisk fråga.
I början av coronapandemin fick Marin och hennes regering mycket beröm för starkt ledarskap. Pandemin blev ändå allt mera utdragen. Då de konkreta effekterna av de operativa åtgärderna började drabba allt flera, blev också kritiken av ledarskapet skarpare. Regeringen fick allt större svårigheter att skapa samsyn och att engagera medborgarna.
Coronan är ett konkret exempel och dess effekter åtminstone i viss mån mätbara och jämförbara med situationen i andra länder med en annan strategi. Oftast är det inte så konkret. Då det gäller att skapa en riktning för en hel nation på alla dess nivåer blir det betydligt besvärligare.
Som jag gestaltar världen, har vi i Finland två populistiska rörelser, den gröna och den sannfinländska. De är starkt knutna till var sitt politiska parti, men jag avser mera tankesättet än partierna. Ledarskapet utgår från att peka på ett mycket begränsat antal problem och förklara att alla problem löser sig bara dessa enkla problem är lösta.
Så är det inte i en komplex värld. Det är inte heller alldeles enkelt att stå emot somemaffian som roar sig med att peka på enskilda händelser och beslut. Den behöver aldrig hantera helheter, den har inget ansvar för någonting alls. Den stakar inte ut riktlinjer för framtiden.
Jag hoppas att de seriösa politiska partierna vågar satsa på ledarskap med ett drygt år kvar till riksdagsval. Våga måla upp bilden av en värld som jag vill och kan tro på.
Thomas Antas, jordbrukare, frilansöversättare och ordförande för SLC Nyland