Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland mars 2022
======
Vi övergick för en vecka sedan till sommartid. Sociala medier fylldes igen av samma skämt och samma frågor. En del trivs med ljusa morgnar, andra med ljusa kvällar. Min egen dygnsrytm passar ganska dåligt ihop med den rytm vårt samhälle lever i. Morgonstund har guld i mund? Pyttsan. Morgonstund är ett djävulens påfund.
Jag frilansar som översättare. Det innebär att jag samarbetar med en mängd andra frilansare, men också människor som normalt är bundna av arbetstider. Det hände någonting mycket intressant då coronapandemin för snart två år sedan öppnade för distansarbete och i många fall fri arbetstid.
Många av dem som jag samarbetar med började skicka epost på helt nya tider. En dam började arbeta på morgonnatten och skickar ofta epost före klockan fem på morgonen. Andra arbetar sena kvällar, till och med efter midnatt.
Vi har alltså helt klart olika rytm. Det beror säkert till en del på anpassning till livet i övrigt, men alldeles säkert har vi alla också en inbyggd, medfödd dygnsrytm. Den behöver inte alls vara synkron med samhällets rytm. Allt det här är ju gammalt och bekant. Jag började fundera på om vi kanske också har en inbyggd årstidsrytm.
Människan har inte utvecklats med tillgång till artificiellt ljus. Vi har inte heller utvecklats med likadana möjligheter att leva våra liv under årets alla dagar. Det är ju förstås särskilt tydligt här i norr, med en lång mörk vinter, då dygnets mörka timmar är mycket flera än de ljusa.
Vilken betydelse har olika årstider för oss som människor? Min första reflektion är att vintern inte har varit särskilt nyttig för människans utveckling. Att det har handlat om att sitta i mörkret och vänta på våren. Men är det riktigt så?
Vintrarna, eller varför inte långa torrperioder i andra delar av världen, har naturligtvis handlat om att överleva. Knappheten har tvingat oss att komma överens om regler och att ransonera tillgångarna. Men de har också gett oss tid att fantisera och berätta berättelser.
Jag drar här en parallell till naturen. Skogsträdens mykorrhiza växer i tysthet kring rötterna, utan att man fäster sig vid dem. De är inga spektakulära saker, men det är mykorrhizan som ger skogen dess livskraft och förmåga att växa också på karga ställen.
Parallellen, var blev den? Jo, jag tänker att den berättartradition och den finslipning av sociala strukturer som vinter och mörker har tvingat oss till, kan jämföras med trädrötternas mykorrhiza. Det som gör oss till människor.
Berättelserna och fantasin. Våra rädslor och förhoppningar. Upplevelsen av samhörighet och likhet med varandra som vi har delat under tusentals och åter tusentals nätter och vintrar. Det måste ju vara en viktig del av att vi är just människor?
Jag tror att vi som art behöver vintrar och mörka kvällar, då vi inte gör så mycket annat än låter den sociala mykorrhizan växa till sig. Har vi möjlighet att göra det i en värld som är fylld av andra krav dygnet runt, året runt?