Spargrisen till heders igen?

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 27.8.2012

=============

Det slog mig en dag, att mina barn aldrig fått en spargris, varken från banken eller av sina föräldrar. De har några spargrisliknande prydnadsföremål, inte spargrisar i egentlig mening. Min första spargris var gul och hade formen av en gris.

Ingen bank delar längre ut spargrisar till alla barn. Bankvärlden har förändrats, men jag tror att det har skett en större förändring. Avsaknaden av spargrisar verkar vara betecknande för ett större sammanhang. Att spara sig till en framtida förmögenhet är inte i ropet.

Som liten kille lyssnade jag intresserat på bankfröken. Hon gav en gris och berättade att jag kunde spara veckopengen och slantarna för upphittade tomflaskor i den. Då den blev full skulle den tömmas och pengarna sättas in på mitt bankkonto. Banken skulle betala ränta på mina pengar. Min förmögenhet skulle växa helt av sig själv. Långsamt till en början, men sedan allt snabbare. Begreppet ränta på ränta blev en diffus bild under min linlugg.

Idag betalar ingen bank en ränta som är värd att nämna ens på stora belopp. Begreppet spara syftar på något helt annat än slantar i en spargris. Spara betyder idag att undvika utgifter eller att placera sina befintliga pengar. Den långa färden från små slantar som småningom blir större är bortrationaliserad.

Jag tycker mig se ett lite liknande fenomen i hela samhället. Vi vill alla ha den fina bilen genast, köpa en fin lägenhet och få drömjobbet direkt. Det tidskrävande bestyret med att bo på hyra i en billig lya för att spara pengar till drömbostaden känns överflödigt. Att småningom arbeta sig upp till allt mera krävande uppgifter i ett företag känns förlegat. Direkt in och med full lön från dag ett, så ska det vara. Den första bilen är inte ett opålitligt rostbo.

Jag vill inte förfalla till ett det var bättre förr-resonemang. Det mesta var antingen sämre eller mycket sämre förr. Finland är i de flesta avseenden ett bättre land än det var då jag var barn. Ändå skräms jag lite av bristen på spargrisar.

Jag tror att vi inte längre riktigt förstår uppskatta det vi har. Den tillfredsställelse som uppstår då man når ett avlägset mål uteblir. Vad som är värre, är att vi börjar ta saker som självklara. Man sätter inte värde på det självklara. Det värsta är kanske ändå, att man ganska snabbt utvecklar en känsla av att man är berättigad till allt.

För mig har spargrisdilemmat blivit ett vidare problem. Jag kan inte avgöra hur objektivt jag ser på avsaknaden av spargristänk. Kanske jag bara är en populiststofil, som känner rädsla inför att världen kring mig har förändrats snabbare än jag?

En sak är jag ändå säker på. Det är hälsosamt att få vänta. Men det räcker inte. I Östtyskland fick man vänta länge på sin Trabant. Ändå var det varken fostrande eller utvecklande, endast frustrerande, eftersom man inte själv kunde påverka saken genom att lägga slantar i sin spargris. Jag tror vi borde ta spargrisen till heders igen, på alla områden i livet.

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *