Konstiga människor

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 18.6.2019

=======

Jag deltog förra veckan i en skrivarkurs. Det var en kurs för människor som vill lära sig skriva, uttrycka sig och sina tankar i skrift. Jag roades av brokigheten i vår samling. Fjorton personer med mycket olika bakgrund och livserfarenheter. Någonting måste vi ju ändå ha haft gemensamt, då vi valt att ägna en vecka av våra liv för skrivarläger ute i skärgården.

Jag reflekterade över en massa saker under vistelsen. Många reflektioner handlade om mig själv och om mitt förhållande till mina fantasier. Jag hoppas att de en dag ska bli till berättelser. En del reflektioner hade naturligtvis en direkt koppling till de andra kursdeltagarna och deras person.

Den stora reflektionen handlar om oss som människor. Då tänker jag inte på oss som deltog i kursen, utan oss människor som en art bland andra djurarter. Vi har ett stort behov av att dela med oss av våra tankar. Det sker inte alltid rätlinjigt. I själva verket är det så, att en indirekt berättelse ofta är mera rörande, mera beskrivande än uppräknande av fakta skulle vara.

Vi människor har en unik förmåga att skapa och förstå konst. Vi målar tavlor, vi sjunger sånger, vi spelar teater och vi skriver berättelser. Ibland är uttrycket direkt, ibland mycket komplext. Det som roar mig, är att det direkta uttrycket ingalunda alltid vill ge uttryck för det som framförs. Ibland är det direkta uttrycket egentligen uttryck för något helt annat.

Evolutionen har gett oss snabba och starka ben, fem fingrar på handen och en uppfinningsrikedom som saknar motstycke i djurvärlden. De som saknade immunförsvar fick ingen avkomma. De som var orädda och gick för att klappa det söta lejonet fick inga orädda barn. Därför är vi lite försiktiga inför allt som är nytt.

Det är lätt att förstå den evolutionära nyttan av fysisk styrka eller av att vara snabb. Det är lätt att förstå att bra mörkerseende kan komma väl till pass. Det är däremot mycket svårare att förstå den evolutionära nyttan av att förstå eller skapa konst.

Människan är ett socialt djur som lever i flock. Det gör många andra djur också, men de målar inte tavlor eller läser dikter för varandra. Vi människor håller ihop flocken med distinkta läten och plockar varandras pälsar. Bildligt talat åtminstone.

Jag funderar vidare och undrar om vårt behov av konst kanske inte är mera än en mekanism som förstärker våra band till flocken. Vi binds starkare till flocken, då vi upplever att vi både kan skapa konst och njuta av och förstå konst som andra individer i vår flock har skapat.

Förklaringen låter lite trivial. Evolutionen har låtit konsten överleva, eftersom den fyller en funktion som påminner om att plocka loppor i varandras pälsar. Den konkreta nyttan i form av bortplockade loppor är mycket mindre än den sociala samhörigheten, kraften av att förstå att vi alla är densamma. Vi är ett.

Oberoende av vad det är som gör att vi människor skapar konst, så är jag nästan varje dag glad över att jag föddes som människa.

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *