Vad skrattar du åt?

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 14.5.2019

===========

Ståuppkomik är en konstform som egentligen inte fanns i Finland, då jag var ung. Hela fenomenet är relativt nytt i vårt land, de första inhemska ståupparna dök upp i början av 1990-talet. Jag hade för halvannan vecka sedan möjlighet att sitta i publiken och njuta av finalen i en tävling för ståuppkomiker. Det var fråga om en tävling för amatörer, men nivån var otroligt hög.

Jag njuter av alla slag av uppträdanden, där utövaren möter sin publik öga mot öga. Ståuppen är en hård och svår form av enmansteater, om man så vill karakterisera föreställningarna. Många professionella skådespelare har försökt sig på ståupp utan att lyckas, då den kräver en alldeles speciell talang. Ståupparen gör allt själv: skriver texten, framför den, regisserar sig själv och håller reda på den dramaturgiska bågen. Dessutom kan man inte dra en föreställning rakt av, utantill från minnet.

Även om texten är skriven på förhand och mycket väl inövad, måste föreställningen anpassas till publiken. Någon har sagt att om man på teaterscenen reagerar på en telefon som ringer i publiken, så har man gjort bort sig. För ståupp gäller det motsatta. Om man inte reagerar så har man gjort bort sig. Men det gäller mera än närvaro och ett visst mått av improvisation, det gäller rytmen. Ståupparen får publiken att andas i samma takt med sig själv och också kunna anpassa sig själv till publikens väsen.

Min kolumn skulle inte handla om ståuppkomik i sig. Jag såg alltså nyligen en mängd ståuppföreställningar. Ståupparna hade alla ganska olika teknik och sätt att roa sin publik. Någon kastade kvickheter ur sig som en kulspruta, medan en annan med lakoniskt lugn reflekterade över olika saker med en roande insikt. Jag började fundera på vad vi egentligen skrattar åt.

Människan är ett flockdjur. Ståupparna byggde upp en bra stämning och vi som skrattade satt och njöt av varandras skratt och den kollektiva upplevelsen. Jag märkte några gånger att jag skrattade med de andra även då jag inte uppfattade vad komikern sade. Största delen av publiken skrattade och jag skrattade med dem.

Jag skrattade alltså på riktigt med de andra, inte ett låtsasskratt för att dölja att jag inte hörde vad som sades. Upplevelsen var inte ny för mig, men igen en gång kände jag att det var tröstande och skrämmande samtidigt. Tröstande för att det visar att vi är kapabla att skapa en viss gemenskap på nolltid med helt främmande människor. Vi är alla unika, men ganska lika på insidan trots allt.

Den skrämmande insikten finns i hur lätt det är att falla med i kören, utan att ens veta varför man skrattar. Jag gör som de andra, apar efter och skrattar med. Han som sitter bredvid mig roas kanske inte av skämten, men han lär sig snabbt och skrattar med han också. Det känns bra att skratta, att vara en i gemenskapen. En skicklig talare får oss att skratta med sig och nicka bifall, även då vi inte ens förstår vad som sägs. Fårskocken flabbar högt.

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *