Första gången, sista gången, alla gånger däremellan

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 18.7.2017.

=========

Tidigare i somras blev det med en vän tal om tjusningen i att göra saker för första gången. Den har sin alldeles egna känsla som helt enkelt inte går att uppleva flera gånger. Ingen skillnad om det är den första kyssen, att få köra skördetröska som liten pojke, att ställa sig på teaterscenen, att få smaka på nyfångade räkor.

Första gången har man ingen referens, ingenting att jämföra med, så man är helt enkelt tvungen att använda alla sina sinnen. Intrycken blir äkta på ett alldeles speciellt sätt. I många fall är det också en lång förväntan som uppfylls. Ibland blir det en besvikelse, ibland en fullträff. Det blir kanske inte som man hade tänkt sig, men bra i varje fall. Man kanske minns händelsen hela livet.

Jag började fundera på att det också finns saker man egentligen bara vill göra den första gången. Sånt som man sedan i gungstolen på vårdhemmet kan säga att man har gjort, utan att behöva ljuga mera än det behövs för att krydda en bra berättelse. Det kan vara att hoppa fallskärm, springa ett maratonlopp eller se pyramiderna i Giza. Att se Neapel och sedan dö.

Jag har ibland tänkt att jag borde göra en så kallad bucket list, en förteckning över saker jag vill passa på att göra medan jag lever. Besöka Auschwitz, skriva en novellsamling, sova ensam i skogen en vinternatt. Den typen av saker. Jag vågar inte göra en sådan lista, eftersom den skulle tvinga mig att försöka pricka av alla sakerna på listan. Ganska bakvänt eller hur. Det är jag själv som hindrar mig från att göra saker som jag vill göra.

I något skede av livet börjar man göra saker för sista gången. Man köper sin sista bil, flyttar till en lägenhet därifrån man tänker fara med fötterna före, deltar för sista gången på vårmötet i en förening som har varit viktig i ens liv. Jag tror att det är en viktig del av processen. Man vänjer sig vid tanken på att allting tar slut en dag genom att medvetet göra saker för sista gången.

Jag har inte ännu kommit så långt i livet att jag skulle ha börjat göra saker för sista gången. Samtidigt gör jag allt mera sällan saker för första gången. Jag har redan gjort en massa saker i mitt liv, men visst finns det utrymme för många första gången-upplevelser ännu.

Ett stycke in i medelåldern har jag ibland haft en tendens att bli lite nedstämd över att utförsbacken på sätt och vis har börjat. Det är egentligen ganska korkat. Jag är i en sådan ålder att jag vet att jag kan en massa, jag har erfarenhet, jag bryr mig inte längre så mycket om vad folk tänker om mig och det jag gör, jag vågar göra nästan vad som helst.

Medelåldern är egentligen en skön ålder. Det är då man ska göra saker. Njuta av att man kan så mycket. Njuta av att kroppen ännu är i någorlunda skick. Njuta av att tanken ännu är lika skarp som i ungdomen. Njuta av att göra saker. Inte första gången, inte heller sista gången, utan alla gånger däremellan.

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *