Bakom mina blå ögon

Kolumnen är tidigare publicerad som kolumn i tidningen Östnyland 24.1.2017

=====

Ingen vet hur det känns att vara den onda mannen, den ledsna mannen bakom blå ögon. Ungefär så skriver en ung Pete Townshend i en av mina favoritsånger. Sången handlar om att omgivningen uppfattar oss annorlunda än vi själva gör. Townshend förklarar att han är så mycket mera än det vi ser och det han visar.

Vi har ofta en ganska klar uppfattning om hurudana människorna i vår omgivning är. Jag tror att vi ganska långt kategoriserar människor utgående från några egenskaper som de har. Det kan vara fysiska egenskaper eller egenskaper som har en koppling till beteendet. Jag har börjat bli allt mera medveten om att vi tycks tro att andra människors känslor är kopplade till deras övriga egenskaper.

Jag läste nyligen en artikel om en medelålders man, som blev lurad på tiotusentals euro av en yngre kvinna, som låtsades fatta tycke för honom. Den stackars mannen var så ensam, att han vägrade inse faktum ens då polisen började ställa frågor om kvinnan och de pengar som hon hade ”lånat”. En sorglig historia och nätkommentarerna till nyheten gjorde mig riktigt ledsen. Många kommentatorer tycktes inte ha någon förmåga att ställa sig i mannens situation. Tänk att vara så ensam, att man tror på vad som helst, bara någon äntligen ser dig efter tiotals år av ensamhet.

Jag har också ofta funderat på mekanismerna som får folk att tro på ”Nigeriabrev”. Det är ju absurt att tro på att någon helt obekant miljardör skulle behöva just din hjälp för att flytta hundratals miljoner euro från sitt hemland till ett västerland. Ändå tror folk på breven. Jag undrar om det delvis handlar om samma fenomen som med den ensamma mannen. Man är så fruktansvärt ensam i ett fruktansvärt inrutat och tråkigt liv, att man går på vad som helst, bara för att komma bort en stund. Fantasin hjälper dig att känna dig viktig, åtråvärd eller helt enkelt bara någon som en annan människa ser på riktigt.

Men tillbaka till tanken om att vi skulle känna olika. Vi tror att vi själva aldrig skulle kunna luras av en skojare med nigeriabrev eller förlovningslöften. Men är det så? Känner vi inte alla i slutändan ganska likadana känslor? Jag tror det. Ändå tror vi att en skruttig gammal tant inte kan bli vanvettigt förälskad. Vi tror att chefer helt saknar känslor. Vi tror att artister inte är blyga. Vi tror att människor som skrattar mycket aldrig är ledsna.

Om någon har ett gott självförtroende och en stark självkänsla, så kanske vi luras att tro att den människan är alltigenom tuff. Aldrig rädd eller osäker. Vi tror att den där blyga killen inte kan ha stora drömmar.

Townshends sångtext är inte bara en önskan om att någon skulle se honom, hurudana känslor han känner på riktigt. Den handlar också om rädslan för att någon faktiskt ska göra det. Hjälp mig dölja mina känslor om jag börjar visa dem, ber han. Sådana är vi säkert alla. Vi hoppas att andra skulle se vad vi känner på riktigt. Ändå är vi livrädda för att det skulle ske, ens för ett ögonblick.

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *