Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 11.9.2018
=========
Jag har aldrig riktigt blivit klok på varför det är så, att de som är aktiva, är aktiva på alla fronter medan de passiva är passiva på alla fronter. En del har allt: jobb, pengar, makt, meningsfulla hobbyn och en god hälsa. De tar hand om sin hälsa, äter nyttigt, deltar i politiken och de är aktiva i föreningar. Den som kommer in i en passivitetsspiral på grund av t.ex. arbetslöshet börjar inte använda sitt överskott av fritid till att sköta om sin hälsa eller lägga ner mycket tid på föreningsarbete. Tvärt om.
De nöjda gör saker som förstärker det positiva i livet. De som är missnöjda gör val i livet som gör livet ännu sämre. Ju mindre pengar man har till tobak, desto sannolikare är det att man röker, till exempel. Ju mindre fritid man har, desto sannolikare är det att man har en tidskrävande hobby. Obegripligt, men så är det överallt i den sk. utvecklade världen.
Vi har i Finland en växande skara missnöjda, vuxna människor. Sådana som kanske aldrig har haft ett arbete, ett sammanhang som ger dagarna struktur. Dessa människor upplever delvis helt befogat, att ingen politiker eller politisk kraft representerar dem. De upplever att de inte får sin röst hörd och de har inte heller någon utväg från sin situation.
Samtidigt som samhällsklassen som består av missnöjda, vuxna människor växer, håller det på att uppstå en ny klass som samtidigt är både under och över de missnöjda vuxna. Den klassen består av människor, som ofta har kommit från ett annat land. De är fattiga, men de har ett arbete. Deras arbete är sådant att många anser att det är under deras värdighet att utföra dessa arbeten. De städar, de kör buss och taxi i storstäderna, de plockar bär och frukt, de matar svin. Hedervärda arbeten.
Den missnöjda klassen har en alltför hög levnadsstandard för att det ska var motiverande att utföra vissa arbeten. Den missnöjda klassen blir allt bittrare. De blir bittra på dem som arbetar i de ”dåliga” arbetena, de blir bittra på hela samhället som har försatt dem i deras situation. De blir bittra på att de inte har en reell chans att ta sig ur sin situation.
Det börjar småningom igen dra ihop sig till riksdagsval. Det pratas om social- och hälsovård, det pratas om landskapsmodeller. Det pratas om strukturer. Det pratas däremot alldeles otroligt lite om människan. Hur vill vi egentligen ha det? Ska vi ha ett samhälle som helt saknar ”hantlangararbeten”? Tydligen, och det förvånar mig. Förr var dessa arbeten en väg in i samhället, ett bevis på att du har en plats, att din insats behövs. De gav också en utkomst.
Allt var inte bättre förr. I själva verket var det mesta mycket sämre förr. Men en sak var bättre förr och det var ingången till arbetslivet. Det fanns arbeten för vem som helst. Arbeten som kan utföras utan utbildning. Arbeten som utfördes med samma befogade stolthet som alla andra arbeten.
Vi sitter på en tickande bomb och pratar om vädret. Lite skrämmande, tycker jag.