En liten dikt på prosa: Vem älskar dig nu?

Synd att vi aldrig träffades. Vi bor ju i samma stad, vi är lika gamla. Eller nästan. På ett ungefär. Du är några år yngre än jag, kanske tre. Vi gick inte i samma skola, men på universitetet? Kanske det var där vi inte träffades den där gången.

Du skulle ha suttit på det där caféet. Det med bruna gardiner, på Tvärgatan. Du skulle ha suttit där i dina säckiga kläder. Läst en bok. Jag skulle ha sett dina vackra ögon. Inte dina bröst eller fina ben. Inte än. Men dina ögon. Bruna. Eller blå?

Tänk om vi skulle ha träffats. Du skulle ha tittat på mig. Kommit för att fråga om jag har socker. Av den där bruna sorten som fanns på det där caféet med bruna gardiner. Gått tillbaka till ditt bord. Rört om i din latte. Eller en stor mugg te? Det var nog te du drack den där gången som aldrig fanns.

Jag skulle ha suttit kvar. Tittat på alla som går förbi ute på Tvärgatan. Ibland på dig. Länge. Du skulle ha lyft blicken och mött min. Jag skulle förlägen ha tittat ut igen. På dem där ute, bakom de bruna gardinerna. Suttit kvar en stund.

Jag skulle ha lämnat mitt bord. Gått över till ditt. Slagit mig ner. Du skulle ha tittat upp. De är gröna, dina ögon. Jag ser det nu. Vackra gröna ögon som ler. Hej, jag heter Thomas. Vad är det du läser? Nu ser jag att din näsa är ganska stor. Men ögonen är gröna.

Synd att det aldrig hände. Jag skulle älska dig om jag skulle ha träffat dig. Jag minns ofta den där gången. Men du vet inte vem jag är. Vi har ju aldrig träffats. Men du kunde ha suttit där. Gröna ögon, bruna gardiner. Brunt socker i en skål. Vem älskar dig nu?

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *