Ny tid, ny politik, ny demokrati?

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 24.4.2018

==========

För en dryg vecka sedan fanns det en artikel om så kallade politiska entreprenörer i Hufvudstadsbladet (15.4.2018). Den handlade om en ny typ av politiker, som i många avseenden avviker från det traditionella sättet att göra politik. Arbetssättet följer inte ett invant mönster.

Ett annat nytt element är att sätta den egna agendan framom partiets eller någon annan gemensam agenda. Man förbinder sig inte vid gemensamma mål. De egna intressena styr verksamheten och det gemensamma förminskas till en plattform. Kanske det alltid har funnits av dessa entreprenörer, men det traditionella sättet att sköta saker räcker inte längre till för alla.

Vi fick förra veckan beskåda en medial händelse, som var större än själva händelsen, då Harry ”Hjallis” Harkimo meddelade att han lämnar sitt parti. Han angav som orsak att han upplever att han inte åstadkommer saker som riksdagsman för ett traditionellt parti. Sådant har hänt förut, men det mediala intresset var enormt på grund av Hjallis bakgrund och tidigare verksamhet. Reaktionerna lät inte vänta på sig.

Hjallis utspel utdömdes på bred front bland mera konventionella politiker. Han är en självupptagen prinsessa som inte har det tålamod som krävs i politiken, sades det. Många uttryckte också att det tycks vara svårt att lära sig det politiska arbetssättet då man kommer från affärslivet eller annars har vant sig vid att åstadkomma saker utan inblandning av andra. De allra flesta kommentatorerna från den klassiska politikens arena ställde sig direkt i försvarsposition. Någon kände kanske en viss skadeglädje.

Hjallis har grundat en ny rörelse tillsammans med bland annat Mikael Jungner och Tuomas Enbuske. Jag ser många likheter med den rörelse som Risto E J Penttilä grundade under namnet Ungfinnarna för drygt tjugo år sedan. Själva strukturen har vissa likheter, men den största likheten finns i den ideologiska kärna, som i sig formar strukturen. Utgångspunkten finns i den klassiska liberalismen.

Man tänker sig förenklat sagt att människor är kapabla att fatta självständiga beslut om sig och sitt. Det behövs inte ett parti eller en samhällsapparat som avgör och bedömer vad som är bäst för dig. Den klassiska liberalismen skiljer på stat och samhälle. Staten är styva regler, medan samhället är överenskommelser. Staten ska göra så lite som möjligt, egentligen bara ta hand om polis, försvar och domstolar. Allt annat hör till samhället, som består av fria individer som kan fatta självständiga beslut om sig själv och vilka avtal och överenskommelser de ingår med varandra.

Jag vet inte om Hjallis nya rörelse kommer att bli framgångsrik. En sak är jag säker på. Vår västerländska demokrati i sin nuvarande form och vårt sätt att göra saker i relativt styva och statiska konstruktioner är i behov av förändring. Det skulle vara dumt av beslutsfattare och andra påverkare att inte se, att det finns ett behov som inte tillfredsställs i dagens strukturer.

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *