Föreningslivet i förändring?

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 26.9.2017

=============

Det sägs ofta att Finland är föreningarnas förlovade land. Jag har hört sägas att vi skulle ha flera föreningar per person än något annat land i världen. Jag har inte kunnat verifiera uppgiften, men helt omöjligt är det inte. Vi har över 140 000 registrerade föreningar i vårt land. Det blir cirka 39 personer per förening om finländarna skulle fördelas jämnt på dem alla.

Många föreningar har grundats kring en gemensam hobby eller ett gemensamt intresse, med verksamheten riktad till medlemmarna. Det finns också ett stort antal större och mindre föreningar som kompletterar den offentliga sektorn. En del av dem kan ha mycket stor betydelse. Folkhälsan är kanske det mest kända och betydande exemplet i Svenskfinland.

Det sägs ofta att föreningarnas tid är förbi. Jag har också ofta tänkt så, men de facto ökar antalet föreningar fortfarande i vårt land. Antalet säger ju inte allt, men vi har kvar en tro på föreningar. Samtidigt skapar den nya tekniken en ny typ av föreningar i sociala medier. Där samlas folk kring gemensamma intressen utan att organisera sig formellt. Intresset kan vara mycket smalt och medlemmarna finnas var som helst på jorden.

Även om föreningarna i ljuset av siffror mår bra, har jag i praktiken fått se, att det är svårt att få folk att ta sig an förtroendeuppgifter i föreningar. Det är svårt att engagera nya personer i styrelser och andra uppdrag. Många vägrar ta emot förtroendeuppdrag i rädsla för att de aldrig blir av med sitt uppdrag. Det leder ofta till att verksamheten småningom dör ut.

Samtidigt som föreningsengagemanget tryter, har jag märkt att det inte är speciellt svårt att engagera folk till någonting som intresserar dem. Det är inte särskilt svårt att övertala andra att engagera sig för enskilda, intressanta projekt i fria arbetsgrupper. Det känns tryggt att säga ja, då man vet att projektet har ett förutbestämt slut. Om man däremot tar emot till exempel sekreterarskapet i en förening, känns det kanske så, att man riskerar sitta fast med uppdraget tills döden befriar en från det. Ofta finns det fog för rädslan.

Fria arbetsgrupper är bra och smidiga, men de har en stor svaghet. De är inte juridiska personer. Ett projekt behöver inte vara särskilt omfattande eller avancerat för att det ska bli lättare att sköta via en juridisk person. Det låter kanske byråkratiskt och tråkigt, men så fungerar det i ett välordnat samhälle.

Kanske våra föreningar i framtiden delvis omformas till plattformar för fria arbetsgrupper. Det kan åtminstone i vissa fall vara ett användbart sätt att fortsätta den verksamhet som föreningen finns till för. Kanske också ett sätt att bredda föreningens verksamhet. Det kräver dock ett mycket stort förtroende mellan den ansvariga styrelsen och arbetsgruppen.

Inom föreningar gäller samma enkla regel som i samhället i övrigt: om var och en sköter om det gemensamma i sin tur, blir bördan aldrig för stor för någon enskild att bära.

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *