Riksdagsvalet i backspegeln

Blogginlägget denna gång är en aning politiskt och har publicerats på Facebook av min politiker-alter ego http://www.facebook.com/pages/Thomas-Antas/170203856325728

Det börjar småningom vara dags att lite summera riksdagsvalet för egen och partiets del (i den egna valkretsen). Resultatet på nationell nivå kommer att gå till historien, det är klart, men det återstår ännu att se under vilka förtecken. Så mycket måste jag ändå säga, att jag har lite svårt med de många kommentarerna som utgår ifrån att en människa automatiskt är inkompetent till exakt allting i och med att hon hör till eller har röstat på Sannfinnarna. Respektera och du skall respekteras.

Sfp:s kandidatnominering fick en del kritik före valet. Många ”förståsigpåare” ansåg att kandidatbuketten nog håller hög nivå, men att man såsat bort sig på vissa punkter. Bristen på en färdigt känd manlig kandidat, med fördel mera höger än vänster, från östra Nyland påtalades och den bristen kan jag hålla med om. I Östnyland fick vi också kritik för att ha nominerat tre alltför lika kvinnor från regionen (Liljeström, Nylander, Raunio). Den kritiken kan jag absolut inte skriva under. Jo, de är alla kvinnor (obviously!), men kritikerna tycks inte ha bemödat sig att överhuvudtaget bekanta sig med nämnda tre då det gäller innehåll. Enligt min uppfattning ligger Nylander till vänster om mitten, Raunio klart till höger om mitten medan Liljeström kunde karakteriseras som liberal rödmyllecenter.

Vi östnylänningar fick också kritik för att det fanns endast kvinnor på listan. Hmm. Från Sibbo österut bestod kandidaterna av fyra män och fem kvinnor. Läget blir dessutom fem-fem om man beaktar Månsson, som gärna ser sig själv som östnylänning med rötter i Pernå. Visst kan man väl säga att vi manliga kandidater är/var så kallade utfyllnadskandidater, men hur många bemödade sig att syna oss noggrannare? Fyra ganska olika kandidater som ideologiskt täcker ett mycket brett spektrum. Samtliga dessutom väl kapabla att sköta en riksdagsman arbete.

Partiets valprogram och delvis också den förda politiken under föregående period har kritiserats. Till vissa delar kan jag hålla med om kritiken. Partiets väljarkår är till största delen borgerliga människor, men utrustade med ett välutvecklat socialt samvete. Gammaldags rödmyllepolitik faller våra väljare i smaken. Med det menar jag en politik som tar hand om de svagaste och tryggar skälighet på arbetsmarknaden utan att ge avkall på näringsfrihet, rätt till ägande eller att trygga primärnäringarnas verksamhetsförutsättningar. Skolning och bildning har också alltid legat mycket högt i kurs.

Det har pratats om ökande inkomstklyftor och ett ökande hållbarhetsunderskott i statsfinanserna. Partiets väljarkår har noterat en ökande ojämlikhet och ansett att partiet aktivt borde sträva till att stävja denna utveckling. Inför valet var partiet alltför otydligt på denna punkt och valprogrammet gav inte heller några lösningar. De skattepolitiska linjedragningar som skulle stöda en utveckling mot större jämlikhet saknades helt. Skattelinjen följde ganska långt Hetemäkiarbetsgruppens linje. Statens inkomstskattegrad skulle inte få rubbas (ingen täcktes till all lycka säga att den borde sänkas), medan mervärdesskattesatserna skulle höjas. Folk i gemen anser (liksom undertecknad) att en sådan skattejustering är orättvis och alltså ytterligare bidrar till att försnabba ojämlikhetsutvecklingen.

Jag ansåg då vi skrev valprogram att vi borde våga gå ut och säga att skatterna måste höjas för att täcka det sk. hållbarhetsunderskottet och att det är uttryckligen statens inkomstskatter som skall höjas (efter en lång period av sänkningar). Majoriteten av partistyrelsen ville dock annorlunda, så vi skrev ett valprogram som påminner om Samlingspartiets (anpassat att tilltala löntagare med hög/mycket hög lön, inte så mycket företagare eller folk med lägre lön eller andra slag av förvärvsinkomst). Partiets skattepolitik i valprogrammet kom att få en utformning som inte tilltalade vanligt folks sinne för social rättvisa och inte heller småföretagare eller jordbrukare (jämför detta med partiets kärnväljare…). Jag antar att en del av den tilltänkta valsegern uteblev just på grund av detta. Min uppfattning har tydligt backats upp av signaler från det sk. fältet under valkampanjen. Luddiga förhoppningar om att det skall komma en tillväxt som räddar oss går inte hem hos vanligt folk. Det känns både billigt och oärligt. Säg då hellre att antingen så skär vi ner på välfärden eller så höjer vi på skatterna med tillägget att skatter skall betalas i proportion till betalningsförmåga. Enkelt, men vi människor är enkla och gillar ärliga svar och enkla budskap. Någonting att lägga bakom örat till nästa gång.

Hur gick valet? Räknat i mandat gick det ju hyfsat. Sfp var det ena av två partier som inte förlorade mandat. Målsättningen i Nyland vara att öka antalet riksdagsledamöter från tre till fyra. Den målsättningen lyckades vi inte nå. Inga mandatförluster, men vi förlorade ca 2200 röster i förhållande till föregående riksdagsval. Ändå kändes det bra på fältet och många finskspråkiga visade oss sympatier under kampanjen. Man kunde känna av att de Gröna inte skulle röna större framgång. Många som tidigare har röstat på de Gröna meddelade att de nu hade för avsikt att rösta på Sfp som det liberala, toleranta alternativet. De Gröna har kompromissat för mycket och samtidigt varit rätt så otydliga i frågor som rör människors vardag. Vi kan antagligen räkna med ett positivt läckage av röster från det hållet till Sfp. Det förklarar ju inte röstförlusten, tvärt om.

Jag tror att många av våra väljare valde att stanna hemma, men det är rätt så säkert att många av våra tidigare väljare valde ett annat alternativ. Också vårt parti läckte sannolikt till Sannfinländarna. Ämnet är tabu i Svenskfinland, men jag hoppas att någon forskar seriöst hur folk har röstat i detta val. Strömmarna av väljare har av allt att döma gått i kors på ett aldrig tidigare skådat sätt. Många partier har fått röster av sådana som inte brukar rösta på ifrågavarande parti, samtidigt som man har förlorat av sina traditionella väljare.

Våra sittande nyländska Sfp-riksdagsmän klarade sig väl i valet och var i praktiken ohotade i fråga om inval. Det är dock anmärkningsvärt att samtliga minst höll sitt röstetal från senaste val. I förhandstippningarna utgick många (också jag) ifrån att Gestrin ungefär håller, Blomqvist tappar en del men är inne som etta och att Nylander får kämpa om inval. Så är det, val är val! Det är just det som gör val intressanta. Samtidigt vittnar det om att väljarna är nöjda med det sätt på vilket våra riksdagsmän har förvaltat sitt förtroende.

Blomqvist gjorde ett mycket imponerande val, verkligen! Det var en verklig bravad att öka sitt från tidigare höga understöd i ett läge där partiet tappar röster i absoluta siffror. Med 25,89 % av sin hemkommuns röster ligger Blomqvist väl till också i nationell jämförelse. Ett sådant resultat kan endast bygga på ett väl förvaltat förtroende [som en liten extra notis kan vi lägga märke till att SDP:s Feldt-Ranta tog 24,73 % av rösterna i samma kommun – dessa två lämnar alltså inte mycket till oss andra att dela på…]

Gestrin höll alltså i stort sitt röstetal från föregående riksdagsval, vilket enligt förhandsbedömningarna också var att vänta. Inte mycket att tillägga där. Gestrin har gjort ett målmedvetet arbete för de saker hon tror på och brinner för. Grunden för och bredden av förtroendet är enligt min bedömning mycket stark i och med att den ligger på en så sund bas. Gestrin tog 2,07 % av hemkommunens röster (siffran är dock inte speciellt relevant i detta fall).

Nylander gjorde ett starkt val, i synnerhet i förhållande till förhandstippningarna. En liten delförklaring till det goda resultatet ligger kanske i Nylanders ”motto” om att det inte finns några genvägar. En väl vald devis inför valet (och det politiska arbetet också i övrigt, naturligtvis!). Riktigt enkla lösningar på svåra problem står sällan att finna. Nylander tog 10,34 % av hemkommunens röster.

Rehn-Kivi kom närmast inval i det övriga fältet. Röstetalet var såpass långt från Nylanders att utrymmet för olika ”vad om”-spekulationer kan utelämnas. Resultatet är imponerande för en första resans kandidat och har alldeles säkert lämnat blodad tand. Rehn-Kivis påbrå förklarar säkert en del, men det skall kanske inte överbetonas, 14 % av rösterna i hemkommunen vittnar om ett starkt förtroende bland människor som känner henne (detta resultat är alltså uppnått i konkurrens med närmast Stubb & Katainen, vilket är att notera!).

Månssons resultat var säkert en besvikelse för honom själv. Många, jag bland dem, tippade på en betydligt större framgång framför allt mätt i antal röster. Nu stannade Månssons röstetal vid 68 % av Nylanders röstetal [handen upp alla som skulle ha tippat den procenten ens lite ditåt rätt…]. Orsak? Mycket vanskligt att svara på. Månsson kan skriva och har ett erkänt gott analytiskt öga, men det tycks inte räcka till. Kanske det brast i engagemang, folk vill ha politiker som brinner för politiken mera än analyserar den. Dålig förklaring. En delorsak står kanske också att finna i att Månsson framstod som en försvarare av en vald linje mera än en som är med och väljer linjen. Den förklaringen haltar kraftigt på två ben den också. Grubbla vidare, alltså…

Liljeström fanns ganska bra med i förhandstippningarna, men hon hade egentligen inte riktigt en chans denna gång. ”Sibbo-effekten” har ebbat ut samtidigt som Liljeström inte hade möjlighet att göra någon egen kampanj att tala om i och med sitt arbete som tf. organisationschef för partiet. Personligen skulle jag gärna ha sett ett bättre resultat för Liljeström redan av den anledningen, att hon vid sidan av Blomqvist rent innehållsmässigt ligger mig närmast bland våra kandidater denna gång. Liljeström tog 11,9 % av hemkommunens röster.

Raunio fanns med bland dem som i förhandstippningarna lyftes upp bland dem som kunde hota de sittande riksdagsmännen. Någonting hände när vi kom närmare valet. Jag vet egentligen ganska bra vad det är fråga om, men det är alldeles våldsamt svårt att beskriva. Raunio hade ett ”gott flyt” tidigare, men det ebbade helt enkelt ut, utan att någon särskild orsak kan anges (varken till lyftet eller till fallet). Objektivt sett är valresultatet dock riktigt bra, med beaktande av Raunios relativt korta politiska karriär och hård konkurrens.

Heijnsbroek-Wirén gjorde också ett mycket stark första riksdagsval. Ansatsen var helt klart lokal med förankring i Lovisaregionen och en stark strävan till ersättande kärnkraftsinvesteringar i Lovisa. Valresultatet berättar dock att kampanjen bar frukt också bland andra väljare. Ett fint resultat som det är bra att bygga vidare på. Heijnsbroek-Wirén tog 9,49 % av hemkommunens röster (i mycket hård lokal konkurrens).

Kankkonen tappade en massa i jämförelse med vad jag hade väntat mig. Jag antar att han också själv hade väntat sig ett helt annat resultat. Jag skulle inte ha varit speciellt förvånad om Kankkonen skulle ha slagits om platserna 4-5-6 inom partiet. Varför kom inte Kankkonen längre? Han kan skriva, han kan tala, han är mycket klar i tanken, han har ett socialt samvete och han borde rimligtvis fylla måttet för dem som vill ha en kandidat med mera traditionella värderingar. Jag har inget som helst svar på varför det gick som det gick.

Jag gjorde också enligt egen bedömning ett hyfsat första val i hård lokal konkurrens. Resultatet kan också speglas mot det faktum att en egentlig kampanj inte av familjeskäl lät sig göras denna gång. Blodad tand? Jovisst, men fyra år är en lång tid. Jag tog 16,36 % av rösterna i min hemkommun, vilket jag är mycket nöjd med, även om den siffran kan ställas i relation tex till att Blomqvist hade en lika hög andel av rösterna i Ingå (… jösses, jag är imponerad av hans resultat!). Bland Sfp:arna torde jag efter Blomqvist dock ha den högsta andelen av avgivna röster i den egna hemkommunen. Visst, det är lättare i en liten kommun än i en stor, men i varje fall, Lappträsk är ju inte speciellt svenskspråkigt.

Hällfors från Lappträsk gjorde också ett bra val under rådande omständigheter. Mycket bra. Undrar för övrigt om Lappträsk hade den högsta andelen riksdagsvalskandidater per capita i landet? Antagligen. Behöver du en kille i någon kampanj som orkar hålla humöret uppe (det egna OCH andras)och jobba omänskliga mängder? Hällfors is your man! Jag är imponerad av denna ännu unga man.

Regeringsbildningen har tagit fart och spekulationerna går. Snart kan jag kommentera den nya regeringen och dess program. Det kommer att bli intressant.