Fosterländskhet?

Jag har i olika sammanhang i dag varit tvungen att fundera på vad fosterländskhet innebär (strängt taget igår faktiskt, klockan är mycket…). Läste att någon hade räknat, att Sannfinländarna nämner krigsveteranerna 11 gånger i sitt valprogram. Jag har inte räknat själv, men utgår ifrån att han som har räknat, har räknat rätt. Bra så, fint att veteranerna respekteras. Jag har dock utvecklat en viss allergi mot att tex. min respekt för våra veteraner utnyttjas för att polera den egna skölden.

Jag har också börjat känna en viss aversion mot dessa “Kiitos 1939-1945”-skjortor som många bär. Missförstå mig inte, snälla ni. Jag känner också stor tacksamhet och alla som bär en sådan skjorta väcker inte automatiskt negativa känslor. Ändå kan jag inte riktigt tåla, att minnet av händelserna 1939-1945 utnyttjas för att ge stöd för en främlingsfientlig hållning. Minnet av krigen är enligt min uppfattning alltför värdefullt för att utnyttjas för sådana ändamål. Jag har också svårt att tro, att alla de unga vuxna som försvarade vårt land och framför allt vår samhällsordning, skulle vara speciellt glada för att vissa vill utnyttja deras gärningar för att ge uttryck för negativ nationalism. Jag har svårt att stå ut med att någon utnyttjar den känsla tex. jag har gentemot våra veteraner för att rättfärdiga någonting, som många av dessa veteraner antagligen aldrig skulle ha tolererat.

Vad är då sund fosterländskhet? Hur värna vår fosterländskhet och vår självständighet?

Genom vårt dagliga arbete. Genom att dagligen utföra vårt värv och våra uppgifter enligt bästa förmåga. Arbetet är viktigt för oss som individer, samtidigt som det i mycket utgör individens bidrag till det gemensamma. Det är också en fråga om respekt. Respekt för dem som är beroende och i behov av de arbetsuppgifter som vi utför. Respekt för allt arbete som andra utför i sin vardag.

Genom att utbilda oss själva och våra barn. Vi bör naturligtvis utveckla vårt yrkeskunnande, men jag tänker också på kunskap i en vidare bemärkelse. Det som ofta kan sammanfattas i ordet civilisation. Vi bör känna vår egen historia, våra egna traditioner och litteratur. Vi bör göra oss bekanta med främmande länder, främmande folk, deras traditioner och trosuppfattningar. Endast på det sättet kan vi lära oss att visa andra människor den respekt, som vi förväntar att de skall visa oss.

Genom att ta ansvar för det gemensamma. Vi är var och en skyldiga att enligt förmåga ta ansvar för gemensamma uppgifter, vilka ofta grundar sig på frivillighet. Det kan vara fråga om lokalpolitik, ungdomsföreningsverksamhet, frivillig brandkår, Röda Korset; det finns hur många exempel som helst. Ingen enskild person kan kanske i juridisk mening anses vara skyldig att utföra dylikt frivilligt arbete för det gemensamma. Det är ändå så, att vår samhällsordning och kultur i många hänseenden bygger på individens uppoffringar för det egna samhället. Det finns alldeles säkert en uppgift för var och en att fylla. Väglaget, byaföreningen, vägtjänst, blodgivning….

Vi måste också våga vara stolta över oss själva. Stolta på ett sådant sätt, att vi vågar möta det främmande utan att känna rädsla.

Så ser jag på fosterländskhet en natt då John Blund åter låter mig vara ifred.