Världen är min föreställning

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 13.2.2018

============

Jag har redan länge hoppats på ett nytt ideologiskt uppvaknande i samhället. Ibland sviktar jag i min tro, riktningen tycks vara den motsatta. Simplifieringens segertåg känns ohotat. Jag orkar ändå ännu tro och vänta på en tid av högt ställda ideologiska mål.

Det politiska klimatet har under en lång tid präglats av en mittenfiering och putsande av allt som sticker ut. Den enda motkraften till detta är tillsvidare extrem förenkling. Man erbjuder lösningar, som är så simpla, att de inte håller för den enklaste granskning.

Varför har det gått så? Antagligen för att världen i dag är så komplex. Egentligen har väl världen alltid varit komplex, men delarna påverkar varandra på ett sätt som tidigare inte ens var möjligt. Vi är också medvetna om komplexiteten på ett helt annat sätt än tidigare.

De stora frågorna är inte alltid så knepiga i princip, men detaljerna kan förstöra till och med den bästa tanke. Jag saknar stora, klart uttalade mål – till exempel att Finland skall upphöra att använda fossila bränslen till år XXXX. I dag hoppar vi över diskussionen om vilka problem det skulle finnas på vägen och hur de ska lösas. Vi börjar direkt skrika om en enda lösning, så enkel som möjligt.

Det är ett problem att vi inte har stora ideologiska drömmar längre. Vi har inte grupper eller partier som har en syn på hur det ideala samhället skall se ut. Därför sitter vi och löser detaljer på det ena sättet krångligare än det andra, medan helheten blir obegriplig och ohanterlig. Utan utstakad riktning dessutom. Samhället stagnerar, då det strävar till att överleva en dag i sänder. I en sådan jordmån växer osäkerheten och blir till ett gift.

Då den egna situationen blir klämd i en mycket komplicerad värld, så känns enkla pseudolösningar plötsligt relevanta. Går det på tok i Finland för att vi har fel valuta eller för att vi hör till EU eller helt enkelt för att Kekkonen är död?

Ibland tycks det mig att vi har svårare att förstå varann än tidigare. Det kan vara en synvilla som beror på de sociala mediernas debattkultur. Avsiktliga missförstånd och en upplevelse av att bli kränkt av allt som andra säger fyller flödet. Varför förstår vi inte varann?

Schopenhauer inleder ett av sina verk med orden ”Världen är min föreställning”. Det finns alltså inte en objektiv beskrivning av världen utanför jaget. Det vi ser och hör avviker inte från våra andra tankar, känslor, minnen som vi har. Kanske det förklarar varför vi har så svårt att kommunicera med andra, särskilt sådana som vi inte känner från tidigare.

Ska man bli förtvivlad och tappa tron på mänskligheten? Inte riktigt ännu, åtminstone. ”Världen är min föreställning” innebär också, att vi människor har en unik förmåga att sätta oss in i en annan människas värld. Det förutsätter att vi lyssnar. Kniper käft en stund och lyssnar på den andras argument. Vi kan kräva hållbara argument av varandra. Vi måste också klara av att argumentera ut vår egen föreställning.

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *