Frihet behöver gränser

Inlägget har tidigare publicerats som kolumn i tidningen Östnyland 28.2.2017

============

Jag ska börja motionera mera, äta hälsosammare, bättra på mina sovvanor, skippa sockret. Det brukar jag tänka ganska ofta. Tyvärr stannar det vid tanken. Först en riktigt liten halvtam ansträngning åt rätt håll och sen faller jag tillbaka i gamla vanor. Låter det bekant?

Många har dåligt samvete för att de inte klarar av att bli bättre människor. Det kan gälla den egna hälsan, hur vi behandlar andra, att sluta röka. Förståndet säger vad som är rätt. Det är egentligen ingen större konst att göra som förståndet säger. Ändå vinner det svaga köttet. Inte alltid, men ofta.

Jag är inte den första som har funderat på förhållandet mellan goda föresatser och faktiskt utfall. Knappast är jag den sista heller. Filosofen Immanuel Kant ägnade mycket tid åt att fundera på förhållandet mellan vår fria vilja och vårt förnuft. Han funderade på många andra saker också. Det vet jag, för han skrev nämligen en massa i stället för att bara ha för avsikt att göra det.

Vi har stor frihet. Vi kan välja vad vi äter, om vi motionerar och på vilket sätt. Vi kan välja hur vi behandlar andra. Vad är rätt och fel? Kant hade en intressant formulering som jag inte minns exakt. Vi ska alltid välja en sådan handlingsmodell, som vi kan tänka oss att ska vara allmän princip. Låter det krångligt? Som mest förenklat betyder det att man inte ska ljuga, eftersom ingen knappast vill att alla ska ljuga. Lögnen skrotar hela systemet, eftersom ingen kan lita på någonting. Lögnen kan inte vara en allmän princip.

Alla tycker säkert att frihet är bra och eftersträvansvärt på alla sätt. Total individuell frihet måste ju vara det optimala? Antagligen, om varje individ i sina handlingar skulle tillämpa tanken på att de egna handlingarna alltid ska kunna tillämpas som allmänna principer. Rent principiellt skulle det innebära ett anarkistiskt idealsamhälle, utan lagar eller stat, utan hierarkier.

Betyder allt det här att vi förlorar frihet, då vi har ett samhälle med vissa regler, skrivna och oskrivna? Nej, så enkelt är det inte. Då jag har föreläst om mötesteknik, så brukar jag påpeka att det strikt formella inte egentligen är en begränsning. Syftet med det formella och lite byråkratiska förfarandet på t.ex. kommunala möten är att trygga allas frihet. Då alla spelar med samma regler, kan var och en lita på att få sin röst hörd. Alla blir beaktade på samma villkor.

Vi har alla rätt till frihet. För att kunna förverkliga och bevara vår frihet, måste vi följa en överenskommelse, ett socialt kontrakt. Det kan bestå av lagar, men också av kulturbetingade överenskommelser. Ibland får jag en känsla av att förståelsen för frihetens randvillkor börjar minska. Respekten för lagar minskar, delvis på grund av lagstiftarens brist på respekt för befintliga lagar. Allt fler tror felaktigt att yttrandefrihet innebär frihet att säga exakt vad som helst. Det sociala kontraktet är inte en begränsning. Det tryggar vår frihet. Utan ett sådant kontrakt blir friheten en lyx för ett fåtal.

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *