Jag anser att vi var och en skyldiga att enligt förmåga ta ansvar för gemensamma uppgifter, vilka ofta grundar sig på frivillighet. Det kan vara fråga om lokalpolitik, ungdomsföreningsverksamhet, frivillig brandkår, Röda Korset; det finns hur många exempel som helst.

Ingen enskild person kan kanske i juridisk mening anses vara skyldig att utföra dylikt friviligt arbete för det gemensamma. Det är dock så, att vår samhällsordning och kultur i många hänseenden bygger på individens uppoffringar för det egna samhället. Det finns alldeles säkert en uppgift för var och en att fylla. Väglaget, byaföreningen, vägtjänst, blodgivning. Vi kan också glädja oss själva och ge andra människor starka upplevelser genom att till exempel sjunga i kör eller spela teater.

Dagens samhälle uppmuntrar inte längre till uppoffringar för det gemensamma. Det är skuggsidan av vad vi kallar välfärdssamhälle. Allt fler funktioner sköts av ”samhället”, en anonym tredje person som få i praktiken identifierar sig med. Det leder till att allt färre upplever att de har ansvar för någonting gemensamt, allt borde tas om hand av denna tredje person. Drivet till sin spets kan man säga att utvecklingen har följt följande mönster: Då man förr upptäckte ett träd som vinden hade fällt tvärs över vägen, tog man fram sina medhavda verktyg och sågade av trädet och öppnade vägen. I ett senare skede stannade man och ringde brandkår, som sedan kom för att röja upp. Numera ställer man sig vid trädet och undrar varför ingen gör något åt saken.

Beskrivningen ovan är naturligtvis medvetet orättvis. Om vi inte medvetet strävar till uppoffringar för det gemensamma, kommer vi dock en dag att få just den utvecklingen.

Meillä kaikilla on mielestäni velvollisuus ottaa vastuuta yhteisistä tehtävistä, joiden suorittaminen kuitenkin yleensä perustuu vapaaehtoisuuteen. Kyseeseen voi tulla poliittinen toiminta, nuorisoseura, palokunta tai Punainen Risti; esimerkkejä voisi luetella loputtomiin.

Yksilöä ei juridisessa mielessä voi velvoittaa suorittamaan tuollaisia tehtäviä yhteisön hyväksi. On kuitenkin niin, että yhteiskuntajärjestyksemme ja kulttuurimme lepää sen varassa, että yksilö tekee uhrauksia yhteisölleen. Jokaiselle löytyy varmuudella jokin tehtävä. Tiekunta, kyläyhdistys, tiepalvelu, veren luovuttaminen. Me voimme myös ilahduttaa itseämme ja tarjota muille ihmisille voimakkaita elämyksiä esimerkiksi kuorolaulun tai teatterin keinoin.

Nyky-yhteiskunta ei enää kannusta yhteisten asioiden hoitoon. Se on hyvinvointiyhteiskunnan varjopuolia. Yhä useammat tehtävät on jätetty ”yhteiskunnan” tehtäväksi, jolloin tekijä on nimetön kolmas persoona johon on vaikea samaistua. Se johtaa siihen, että yhä harvempi kokee, että hänellä olisi jonkinlainen velvollisuus hoitaa yhteisiä asioita. Tilanteen kehitystä voisi kuvata vaikka seuraavasti: Ennen vanhaan kun kulkija kohtasi tien yli kaatuneen puun, hän otti työkalunsa ja raivasi tien auki. Myöhemmin sama kulkija soitti palokunnan paikalle raivaamaan tien. Nykyään puun vierelle kerääntyy ihmisiä ihmettelemään, miksei kukaan tee asialle mitään.